Vågor i håret och vatten i knäna

Orden kommer från tankar på min pappa som varit död i femton år nu. Han var sjöman när han och mamma träffades och det sägs att när sjömän blir gamla så har de vågor i håret och vatten i knäna. 🙂

Han lämnade ett avtryck efter sig i själ och hjärta, som handlar om mer än det han gjort yrkesmässigt, trots att han var arbetsnarkoman och sällan var hemma på storhelger och i tid. Men när han väl var med familjen var han det på riktigt. Nåja, när han hade gått i land och senare lagt åren som bonde bakom sig kunde han som ägare och arbetsledare på ett företag som servade pappersmaskiner och fartyg vara tillgänglig på telefon i tid och otid. Det var inte helt ovanligt att han ringde in folk på jobb i ottan med ord som jag inte vågar upprepa här. Hans jargong var tuff men på något sätt lyckades han ladda den med omtanke. För jösses vad många av dessa människor han “kört med” som var där, på hans begravning och visade sin respekt. Han lämnade ett avtryck.

Vårt sista samtal innan han försvann in i morfinmolnen och tystnad av sjukdomen som invaderade hans kropp gav oss så oändligt mycket av det vi behövde i vår stund av avsked. Han fick berätta vad han tänkte, kände och mindes. Han var inte rädd sa han. Han trodde på gud, på sitt sätt. Och sen spände han ögonen i mig, la sin hand på min och sa:

“Du ska leva ditt liv, på ditt sätt”.

Jag vet att han inte alltigenom lyckades med det själv. Han ville så mycket och så stort. Han ville människor väl och investerade sin tid och energi för att ge killarna som jobbade för honom arbete. Arbetsnarkomanen i honom kämpade för att göra det bästa för familjen samtidigt som det som människor behöver bäst; varandra, närvaro, samvaro och tid för familjen, inte kunde prioriteras på det sätt som jag tror att han ändå ville, innerst inne. Jag vet också varför han presterade – vad som var hans innersta drivkraft – men det låter jag vara privat.

Jag är oändligt tacksam för min pappa som egentligen var min styvfar. Han kom in i mitt liv tidigt och med den kraft han var fick han ibland bära bördor som inte var hans att bära. Men han gjorde det. För det var så han gjorde. När jag sadlade om liv och gjorde slut med mitt gamla dysfunktionella jag fanns han där med ord som: “Jag kanske inte förstår vad det är du vill och ska göra, det enda jag bryr om är att du mår bra”.

Han stod upp för mig när det stormade i livet, speciellt när det handlade om hur människor behandlade mig i relationer. Kanske inte på ett sätt som jag uppskattade som tonåring 😉 men som jag inser var hans sätt att sätta gränser och visa tuff kärlek. Helt rätt. Nödvändigt. Skitjobbigt. 🙂 Han var den som tillsammans med mamma gav mig tak över huvudet, mat för dagen, en plattform att tryggt växa på. Men vi pratade egentligen aldrig känslor, drömmar och tankar om livet förrän han skulle dö.

Ett samtal om livet är en existentiell investering för livet.

Om jag hade vetat vad pappa drevs av tidigare – hade vi haft en annan relation då? Hade vi pratat om andra saker då? Hade livet, uppväxten och värdegrunden sett annorlunda ut då?

Frågorna som jag ställer är mest av nyfikenhet, inte för att jag ojar mig över min uppväxt. Den var som den var och precis som den skulle.

Sista samtalet med pappa är en av de viktigaste gåvorna jag fått. Inte bara för mig själv utan för mitt arbete med andra kring existentiellt viktiga frågor. Det där som är viktigt att prioritera för att inte ligga på dödsbädden och inse att man missat så mycket på vägen för att man inte varit riktigt närvarande….eller närvarande i annat som kanske inte spelar så stor roll när det väl kommer till kritan….

Ja, då kommer det en gosse,
med en byxa som en rakkniv vass,
mockaskorna har han på sej,
och hans hobby är att dansa jazz…

Med denna gamla slagdänga som pappa nynnade på vid speciella tillfällen minns jag hur han gick över till andra sidan, med händerna nerstuckna i fickorna, stålhätta på träskorna och en gammal cowboy-hatt på sned…