Kompischef med makt och kontroll

Vem vill inte vara bästa kompis med chefen?

Efter dramatik och ganska tråkigt avslut på förra arbetsplatsen (se tidigare inlägg här) så gick jag vidare, halkade in som ett bananskal, till en helt annan bransch och var med från början och uppbyggnaden av en ny filial. Ledarskapet präglades av unga människor mitt i karriären som på något sätt hela tiden siktade högre på sin stege med sin personliga agenda.

Vi hade kul, det går inte att sticka under stol med. Men minnet av denna tid i mitt yrkesverksamma liv återspeglar en period av mer av “my way or the highway” med chefer som genomgående ville ha det på “sitt” sätt. Och gjorde inte personalen som chefen hade tänkt sig så tog chefen över och gjorde om eller gjorde själv.

“Jag gör det själv så blir det rätt från början”

Även jag anammade den ledarskapsstilen under den korta period som jag var ansvarig för en viss del av arbetet. Att få makten att bestämma och “köra med” andra var en tjusning för egot. Även om min attityd var märkbart ärrad av tidigare smärtsamma erfarenheter. Om jag varit 5-stjärnig “bitch” (= kvinnlig skitstövel typ) tidigare så hade jag nu nedgraderat mig till en 3:a. 😉


Lärdomar och insikter

  • Det är ganska tråkigt att arbeta för och “under” denna typ av ledarskap där inte den individuella kapaciteten uppmärksammas och tas tillvara på.
  • Att härska och “pinka revir” är egentligen inte min grej.
  • Den stress som chefen har med sig till jobbet, och i arbetsuppgifterna, sprider sig lika mycket som ringar på vattnet som den dominanta ledarskapsstilen.
  • Tydlighet är a och o för att kommunicera ut den bild man har av vad som ska levereras, skapas och produceras.

Tankar och frågor till dig

  • Är det okej att vara kompis med chefen?
  • Hur påverkar en kompisrelation ledarskapet och de professionella respektive privata relationerna?
  • Vad innebär begreppet ledarskap för dig?