Reflektion, förankring och förädling

Under några dagars personlig tid har jag reflekterat över det här med vikten av att lyssna till sig själv och sin inre ledare. Den röst som kan vara svår att uppfatta i det vardagliga bruset och i påverkan från omgivningens alla röster, åsikter och värderingar. Stubbetid är något som verkligen behövs i västvärldens samhälle. Inte bara för ledare och deras utveckling för att bli ännu bättre ledare utan för människan, livet och vår vidareutveckling inifrån vår kärna och ut.

Jag har gått bredvid när jag sett människor hitta sig själva, sina sammanhang och förståelse för hur de hänger ihop och varför. Jag har varit mitt i det. Jag har upplevt energin som sprids ur minnen av det som varit, ur insikterna som faller på plats när individen greppar sin personliga resa inifrån själen och ut. Jag har sett ljus tändas och ny kraft greppas på ett livsbejakande sätt som inte kan vara annat än en djupt existentiell drivkraft, glädje och funktionalitet.

Hur du fungerar som människa, och ledare, kommer inifrån. Om det då sitter skräp i vägen som hindrar dig från att hitta, förstå, känna och uppleva den du är och det du kan, innerst inne, är det nästintill omöjligt att inse din egentliga kapacitet.

En del går igenom livet och förnekar, gömmer och glömmer det som varit. Det som präglat och påverkat på djupet, kanske på plan som är svåra för vårt medvetna att förstå, men som är så viktiga för vårt funktionella liv. Som i sin obearbetade och obehandlade form kan leda till dysfunktionell livsstil istället.

Att se en människa nå in i sin kärna och insikt om sig själv är början till den förädling som följer med det fortsatta arbetet för att ge den äkta varan vidare till andra.