Nystart

När livet inte blev som jag hade tänkt mig

Det var på min födelsedag som jag insåg att jag inte är ämnad att leva resten av mitt liv med den man jag hade planerat att bli gammal med. Det var en tuff men nödvändig insikt vars bakomliggande orsaker är som de är. Sånt som hör livet till. Efter 11 år tillsammans har vi nått ett samförstånd kring det faktum att vi nu går skilda vägar. Med det följer bearbetning, sorg och reflektioner över det som kunde ha blivit men aldrig kommer att bli. Men det följer även långa stunder då jag höjer blicken, riktar den framåt och tittar på det som komma skall.

Att plötsligt se hur visionsbladet har sopats rent och uppmanar att fyllas på nytt var en oväntad vändning i livet som för ett ögonblick tog andan ur mig. Vad ska jag göra nu? Det var en utmaning att se förbi den gamla bilden av den närmaste framtiden och göra mig en ny vision, bara för mig själv. Jag var så van att planera med bilden av oss båda med på spelplanen. På nåt sätt upplevde jag att det krävdes mod att ta steget ur det gamla för att ögonblick för ögonblick börja se bilden av det nya ta form. Den framtid som är min, den jag är ämnad att vara och redan är, innerst inne.

Att vara nära och ge näring till sig själv

Relationer där vi tappar bort oss själva, vår egen grund och balans, är en utmaning. Ibland destruktiva. Relationer som låter oss vara de vi är, bejakar det vi vill växa i och tar fram det bästa i oss är en god grund till utveckling. Det är ett ansvar som var och en måste ta själv. Det kan inte läggas på den andre att bekräfta och fylla på med det man själv saknar eller längtar efter. Kärleken vi känner för andra kommer inifrån och har till uppgift att ge och ta emot. Kärleken jag känner för annan försvinner inte med personen så länge jag inte stänger den dörren och spikar igen den inom mig själv. I spikarna finns risk att sår av besvikelser och bitterhet biter sig fast. Låt dörren till kärleken stå vidöppen och fylla dig med kraft inifrån och ut. Om människan du älskar dör, så dör ju inte kärleken för det.

Men vad f-n är det frågan om?!

Jag har många gånger under de senaste månaderna frågat mig vad syftet är med det jag genomgår just nu. Erkänner att det varit en av mitt livs tuffaste prövningar på så många olika sätt. Som för att testa vad jag håller för egentligen. Eftersom jag är den jag är som verkligen tror på att det finns en mening med allt som sker har jag helt naturligt sökt den utmed vägens gång. Och hittat den på ett sätt som berör relationen mellan mig och min själ, mitt livsuppdrag, min grundtanke med livet. Som ger mig luft att andas när det känns som att syret håller på att ta slut.

Jag har rivit mitt hår, fallit i tusen bitar, rest mig igen, borstat av mig, rätat på ryggen, höjt blicken och hittat styrkan. Om och om igen. Som ett jäklar anammat livskarma har jag tvingats upptäcka min egen kraft. Den har gjort mig mer orädd, mer medveten och övertygad och envist har jag förankrat drivkraften i att “jag ger mig aldrig”. Men vad är det jag aldrig ger mig i?

Att bli medveten om vad energin läggs på

Ibland ödslar vi människor alldeles för mycket tid och energi på det som inte ger något tillbaka, ens på längre sikt. Var går gränsen för dig? Att se över vad ditt engagemang, fokus och din drivkraft går åt till och ställa det i förhållande till resultat och avkastning, och till det du egentligen vill göra med ditt liv, kan avslöja ett sätt att leva och leda ditt liv som kanske inte är så kul att fejsa men som är nödvändigt att klarläggas för att du ska börja göra det som är rätt för dig.

Det finns alltid en anledning till att vi gör som vi gör, ibland kan det till och med vara så dumt som en s.k. “sjukdomsvinst” som är drivkraften bakom. Att vi får bekräftelse. Att vi har en uppgift att fylla. Att vi spelar roll. Att vi är populära. Att vi är där för andra. Att vi ger och ger och ger……. när vi egentligen behöver vara där för oss själva först och främst.

När drivkraften förankrats i grundtanken med livet är det plötsligt själklart att stå kvar i sig själv

Behovet av andras godkännande, bekräftelse och åsikter spolas av som vatten på en gås när du vet vad du vill, innerst inne. Du har ett uppdrag och inget eller ingen får störa det uppdraget. Så är det bara. Det behöver inte betyda att du ska gå ensam eller bli hård, tvärtom. Du drar till dig de människor som matchar din grundenergi och du är ödmjuk inför dem som inte förstår dig. Det är okej. Deras och andras livsuppdrag är lika viktigt som ditt. Varken mer eller mindre.

Var nyfiken på olikheterna – det är det som gör planeten vi lever på levande

Kriga inte för att alla ska tycka som du. Eller för att förändra någon annan än dig själv. Eller för att få andra att förstå din filosofi. Eller för att “mässa” för andra. Lev det istället. Ditt livsuppdrag. Var ett med det som är du och praktisera det i din vardag. Välj vilken energi du vill fylla dina handlingar med om du inte vet vilken energi din själ har tänkt sig att förkroppsliga i det här livet. Eller ta reda på det. Valet är alltid ditt.

Valet att se det som en bedrövelse eller en möjlighet

Att stå mitt i en gråtattack över det som plötsligt saknas mig och samtidigt fylla hjärnan med tankar som: “Det beror inte på hur du har det utan hur du tar det”…. Ja. Du kan ju tänka dig själv. Det finns stunder då alla känslorna stormar i öppet hav och tankarna far som herrelösa jollar på dess brus. Det är också okej. Det ingår i att vara människa. Sen… sen när det mojnat… när havsytan lägger sig spegelblank och molnen skingrar sig… då kan du ta emot den möjlighet som du utvecklas och växer i som mest just nu.

Just nu står jag inför det känslosamma faktum att även skiljas från hunden. Min älskade följeslagare sen drygt åtta år. Jag orkar inte tänka tanken att vi skiljs åt för alltid. Det funkar inte. Jag faller, tusen bitar att plocka upp igen, tårar som rullar över ögonkanten och nerför kinden. Jag vet att han har det bra. Jag vet att jag klarar mig och behöver vara fri. Men mitt ego vill ha honom kvar hos mig. För alltid.