Nej, allt är inte guld och gröna skogar

Eller så är det precis det, det är. Beroende på från vilket håll man tittar på det. Livet. Jobbet. Det som händer här och nu. Ett livs ledarskap, det inre ledarskapet, självledarskapet och det professionella ledarskapet, hand i hand för att utföra ett livsuppdrag. Förankrade i samma kärna kan de utföra storverk. Men fasiken vad jobbigt det ska behöva vara stundtals, att bli medveten, att förstå sina inre samband, att fatta lärdomen, läxan och nyttan med det som sker.

Jag har tappat bort mig själv

Ja. Så såg jag på det häromdagen. Efter fyra månader av livet uppknutet till förändrade relations- och livsförhållanden är det bara att se sanningen i vitögat. Jag har gått vilse. För att hitta hem ännu djupare i mig själv. Så tänker jag om meningen med det som sker, för mig och mitt liv. Men jag har samtidigt ett uppdrag att utföra. Ett uppdrag som kanske ingen annan kan se eller förstå, som ligger på ett sådant djupt och subtilt plan att de i min närhet som ser mig och mina val utifrån det omedelbara och uppenbara kan undra vad jag håller på med.

Eftersom en av mina deviser är “Säg som det är…” så bjuder jag in dig i denna min verklighet. Den verklighet som inte alltid skyltas med i det offentliga rummet men som ändå finns där, bakom kulisserna. Där ute, i social media, upprätthåller vi en proffsig bild. Och så ska det vara, tänker jag. Tänker också att ribban höjs hela tiden för dem som följer, betraktar och läser om alla dess fantastiska framgångar, goda råd och liv som skapas på starka grunder. Som många drömmer om men aldrig uppnår…  Så hur är det med jobbet bakom? Svetten. Tårarna. Gångerna som hår slits och förtvivlan piskar in i varje rum? 

Hur ska vi veta hur vi ska göra om vi inte får se hela bilden. Om vi inte förstår vad som krävs för att bygga det vi vill. Och vad det kostar att låta bli…

Jag undrar själv vad jag håller på med ibland

Livet är inte svart eller vitt. Det står under ständig förändring och då är det vettigt att stå stadigt i sig själv. Vilket jag inte gjort genom denna senaste tids livsomvälvande resa. Jag har velat bort mig i känslomässiga spår av egots behov. Jag har glömt, inte orkat titta eller lyssna på de högre perspektiven. Och på det som var i prioritet, egentligen. Ja, jo – jag har kanske gjort så gott jag kunnat, eller inte. Det är en utmaning att hålla huvudet kallt när livet prövar en från flera håll samtidigt. Men en av mina djupaste övertygelser är att vi har den energi vi behöver inom oss, när vi behöver den. Men kartan… kompassen… riktningen … utan ett perspektiv lite från ovan är det lätt att missa skogen för alla träd och gå vilse.

Det är ingen annans fel när du går tappar bort dig själv

Att se till min egen del av en helhetsbild som sträcker sig över en längre tid, mycket längre tid än de senaste månaderna, har varit en utmaning som jag inte alltid klarat av. För att jag varit sårad. Besviken. Ledsen. Trött. Förtvivlad. Men när jag väl valt att sätta mig över mitt eget och tagit av mig offerkoftans klibbiga småaktighet har jag om och om igen förstått, och fått hjälp att inse, min egen styrka.

“Du är så jäkla stark”

Många av mina närmaste har sagt detta om och om igen. Och det stämmer. Men det betyder inte att jag inte har stunder av gråt, tyck synd om mig själv förtvivlan och självdestruktivitet. Och när jag ser på det medvetet, när jag ser mina egna tillkortakommanden och tar ansvar för dem, förstår mina inre samband, varför jag kör i diket, och vilken självkännedom som ligger där dold i sörjan av gammal skit, DÅ ger jag mig möjligheten att känna och uppleva den kraft och kapacitet jag egentligen har.

Jag har inte byggt ett skit i mitt liv utan att riva upp himmel och jord först

Ja. Så kanske jag skulle kunna beskriva mitt tillvägagångssätt. Med ett litet självironiskt men varmt leende på läpparna. För att jag är stolt över det jag väljer att fejsa. För att jag aldrig sviker mitt livsuppdrag. Det gungar och det far. Livet händer. Det gör ont. Det rusar i blodet och stryper andningen. MEN i grunden, i kärnan, den jag en gång för alla mejslat fram finns det kvar. Det som fyller mitt liv med drivkraft och meningsfullhet.

Men det är ju inte utan arbete vi kommer dit

Och tar vi inte tag i det vi behöver för att förstå vårt egentliga uppdrag och våra inre resurser så ser livet till att servera något som tvingar oss. Det är precis vad som hände mig för bara några månader sen.

Det här är ditt liv

Verkligheten, så som den ser ut, kanske inte alltid är så jäkla kul att vara i, men det är ju ändå den vi har för händer. När vi på djupet förstår att vi på ett eller annat sätt har bidragit till att vi befinner oss där vi är kan självledarskapet börja ta vid på allvar. Hur löser vi detta? Vad gör vi nu? Att se om sitt eget hus betyder också att se på tingen lite grann från ovan. Vad får mina val idag för konsekvenser i framtiden? Vad är det jag vill uppnå, egentligen?

Jag har en djupt rotad vilja att veta att jag gjort mitt bästa

Till slut. I varje problem, utmaning och prövning finns möjligheter. Jag vill hitta mig själv för att kunna stå kvar i det jag är här för. På jorden. I livsuppdraget ingår att göra det som behövs. Alla steg som leder till att jag kan göra det jag brinner för är delar av helheten.

Varje livsuppdrag kräver ett starkt självledarskap.