Denna story handlar inte om någon människa jag känner utan om alla som känner igen sig. I detta fall en han men det kan lika gärna vara en hon, eller du och jag.


När han glömmer vem han är

Ibland tappar han kontakten inåt. Det är när han har mycket att göra, när påfrestningarna utifrån hopar sig och han glömmer att kontinuerligt stanna upp för att ”connecta” inåt. När han glömmer vem han är, innerst inne.

För några år sen hade vi nästan ingen kontakt alls. Han hade byggt upp ett liv på det han hade lärt sig om att det var så det skulle vara. Inget kunde vara mer oriktigt. Han hade inte en aning om vem han egentligen var eller kunde vara. Det gjorde att hans egentliga kapacitet låg gömd inom honom, inkapslad av det som hänt under tidiga år och blockerat energin från hans egen livskraft.

Han fick energi och bekräftelse av att vara någon som någon annan talat om för honom att han skulle vara för att vara någon.

Jag betraktade mest medan han byggde ett liv ganska långt ifrån hans egen sanning. Jag lät honom göra det för jag visste att hans idéer om vad som var rätt för honom en dag skulle krackelera. Det var ju inte så att jag var helt oskyldig. Jag hade ett finger med i spelet, även när han var helt omedveten.

Sakta men säkert började det liv han byggt upp tära på hans kropp. De naturliga behoven som sömn, mat, sex och vila var i obalans. Han rusade på i sitt behov av kontroll och löste många situationer på sin väg med den sista droppen kraft han hade kvar. Det var då jag började mitt arbete med att hålla upp stoppskyltar på vägen han valt. Men envis som han var fortsatte han att köra på.

Till slut var alla vägar för att nå honom stängda. Bränslet sinade och luften gick ur honom. Utan kontakt med sin innersta livskraft började han gå på fälgarna.

Nu var kroppen ordentligt skröplig. Jag visste ju att det inte var någon allvarligare sjukdom inlagd på livsagendan men det han fejsade nu var allvarligt nog. Jag testade att blåsa liv i honom. In i livet klev en kvinna som bröt sig in genom en av hans stängda dörrar och öppnade till kärleken i honom. Plötsligt började han fyllas av det han älskade, känna hur han pulserade och få nytt liv igen.

Men med den nya kraften tog han vid där han tidigare hade kört av vägen och körde på i samma mönster, utan att ha förankrat sig, sina val och beslut i något djupare.

Meningslösheten slog till som en förlamande sorg. Han skötte sin vardag, för att det var så man gjorde, men han fann inte längre någon glädje i sitt uppdrag. Jag kände hur han tappade tron på sig själv och allt han hade byggt upp började raseras som av sig själv. Som det luftslott det i sanningens namn varit.

Som den nedbrutna människan han var satte han sig äntligen ner med sig själv och frågan: ”Varför gör jag det jag gör, egentligen?” Där i stillheten, mitt i hans fråga, fick jag tillfälle att låta honom se och känna en glimt av det jag kunde ge honom. Det jag SKULLE ge honom bara han gav mig chansen genom att stanna upp och lyssna inåt.

Han lyssnade. Han beslutade sig för att göra det som behövdes för att hitta hem i sig själv.

Under en mödosam tid samarbetade vi intensivt för att upprätta en kommunikation som gav honom tillgång till sig själv på ett sätt som inte gick att ifrågasätta. Stundtals slet han sitt hår då han upplevde motstånd och misslyckande. Jag smålog i all hans kraft som han ännu inte visste att han hade.

Efter att ha gjort jobbet om och om igen under en längre tid hade han skapat nya rutiner, beteendemönster och göromål som varje dag öppnade våra samtal och förankrades i det som ger honom mål och mening.

Det är nu han tappar den då och då. Kontakten. Men inte speciellt länge. Han har gett mig befogenhet att påminna honom om vem han är och vill vara, vad han vill gå och stå för.

Så jag gör bara mitt jobb.

/Själen – Kärnan i det som är du.