Ibland är ett äpple…. ett äpple.

Detta inlägg handlar om känslor och tankar, orsak och verkan och mina personliga insikter. Att säga som det är. Att inte “gå igång” i onödan. Att undvika att tolka in djupare mening i allt som händer och sker. Att acceptera det som är och gilla läget.

Ibland är det lätt att tycka och tänka, tolka och dra slutsatser om sånt vi inte vet ett skit om, egentligen. Känslor och tankar, medvetna som undermedvetna, grundade i tidigare erfarenheter kan sitta som ett filter när vi tittar på och registrerar det som händer runt oss. Det är därför som jag tjatar om förankring, hitta kärnan i sig själv, bortom tankar och känslor. Att ur den “mittpunkten” inta ett neutralt sätt att förhålla sig på. Att vara känslomässigt oberoende av vad som händer. Att stå still. För att till exempel se på saken sakligt. Hitta lösningar. Konstruktivt och inte så känsloladdat.

“Jag ÄR inte mina känslor och tankar.”

– Ett påstående som genomsyrar mitt arbete med mig själv och andra när det kommer till att växa som människa. För mig har det varit förknippat med ett hårt jobb att fatta innebörden av det. Och en process för att nå den punkt i mig själv där jag känner och upplever vad det handlar om att vara helt och hållet fri i sig själv.

Ibland lyckas jag. Ibland misslyckas jag. Totalt.

Årets händelser i mitt liv har prövat denna devis på många sätt och jag har fått arbeta med att skilja på känslomässig sörja och min starka intuition. Vad av det jag “känner och upplever” är grundat i gamla erfarenheter och sårbarheter och är på så sätt helt och hållet mitt eget “skräp” att ta ansvar för? Vad är helt och fullt förankrat i kärnan av mig – och leder mig rätt i att säga ja, säga nej, sätta gränser, leva ut och vara sann mot mig själv, och min omgivning.

När ett äpple är ruttet inuti kommer det förr eller senare synas på skalet.

I min upptäckt av svek och sårande handlingar som påverkat min förmåga att stå stabilt i mig själv, som påmint mig om gammal skit och därmed prövat min inre och yttre balans, har jag stundtals lyckats distansera mig och se på saken som den är. Den är vad den är. Gjort är gjort. I det stora hela har valen som en annan människa gjort egentligen inte med mig att göra, även om det påverkar mig. Jag har gråtit floder, gått sönder, rasat i bitar för att stunden därpå resa mig, borsta av mig och inse att jag är lika mycket värd, ännu starkare och mer intuitiv än jag var innan allt hände.

Vi behöver förstå att det som händer, som känns för jävligt, är där för att hjälpa oss att hitta in i oss själva.

Om det är den enda meningen med det som sker, det större syftet, så är det bra nog. Det är genom att lysa lampan inåt och förstå vad som händer på insidan, och varför, när vi påverkas av det som vi “utsätts” för, som vi gör de stora personliga upptäckterna. Självkännedomen handlar inte om att känna och tänka och vara de känslorna och tankarna. Det handlar om att förstå dem, var de kommer ifrån, hur de binder samman det som varit och det som är nu. DET ger oss insikt i hur vi kan och vill läka, ta hand om det som ligger under personligt ansvar, och skapa det liv vi vill inifrån en sannare punkt av oss själva.

Ibland är ett äpple… ett äpple handlar om att lägga upp fötterna på skrivbordet, betrakta det som sker – både inombords och utanför – och konstatera att “Ja. Men jag andas. Jag är här och nu. Jag sitter här och faktiskt lever”. Ur det kan en styrka större än den du hade innan allt hände uppenbara sig och fylla dig. Om du tillåter det. Om du låter verkligheten vara som den är utan att försöka styra den, göra om den, ta bort den…. ja, allt det där som vi människor tar till för att undvika det som gör ont. Sanningen gör ont ibland.

Sanningen är att när vi tar hand om det som gör ont, när vi skalar av in till vår kärna och låter det friska bubbla upp och ut, så blir vi mer av dem vi är ämnade att vara. Som vi var redan från början.

Tack. Tack för tiden, sårbarheten och det som lärde mig mer om mig själv.