Det är okej att vilja dö en smula

Det var faktiskt så de smög sig in. Tankarna. De var egentligen varken självdestruktiva eller suicidala, snarare en överlevares greppande efter sista halmstrået i sin egen livskraft. Jag tänkte så då, för ett ögonblick, i en hisnande sekund.

Jag ville bara dö

Det blev helt enkelt lite för övermäktigt i det där andetaget som skrek i bröstet på mig. Det som under flera dagar hade landat i knät på mig medan maken låg okontaktbar på intensiven kröp in under skinnet på mig. Först, när jag efter en natts väntan på besked om han hade överlevt den akuta operationen visste att han levde, fick mitt självledarskap en jäkla boost inifrån och ut. Det som var så viktigt för bara några timmar sen rasade snabbt ner på prioriteringslistan för att ersättas av annat, viktigare, mer existentiellt, fixa, agera, ta tag i, hantera, ordna… så att det praktiska runtomkring skulle stå stabilt mitt i det kaos som jag anade att hans hastiga insjuknande skulle medföra.

När livet händer blir jag glasklar

På väg till sjukhuset hinner jag lägga märke till hur jag samtidigt som jag är lite yr av overklighetskänslan är enormt fokuserad och handlingskraftig. Jag som arbetat med människors självledarskap, balans och funktion i flera år står plötsligt mitt i en livshändelse som utmanar mig och om jag lever som jag lär. Det är också då som alla färger och dofter förstärks, som om någon skruvat upp alla sinnen på en och samma gång. I chocken över att se maken i respirator är det skönt att kunna bearbeta och förmedla sig via social media:

En plats i verkligheten dit tankarna inte vill nå.

Det är svårt att ta in det som händer ibland, trots att det sker mitt framför ögonen. Vissa delar vill förneka, fly och fäkta. Men det som ändå segrar är modet, kärleken och styrkan. 

Vi ska klara det här, älskling! Du och jag. Vi ska fixa det här! ♥

Det är först några dagar senare som delar av mig dör en smula

All grundlig utveckling, förändring på riktigt, innebär i min värld att skala av in till kärnan och göra sig av med det som inte längre tjänar något syfte för att bygga nytt, friskt och hållbart.

Tiden som följer parallellt med makens långsamma återhämtning går från utmaning till en rent existentiella prövning så till den grad att jag sliter mitt hår och desperat söker svar på meningen med allt samtidigt som jag fixar med det som MÅSTE fixas.

Allt vi har byggt upp raseras i samma stund som jag inser att jag levt i någon form av “bubbla”. Det jag har värderat högt genomborras av ett grymt “wake-up-call” vilket gör att jag ifrågasätter mig själv, stenhårt. Min värdegrund, min livsfilosofi, mina förmågor och mitt verksamma jag får sig en släng av min besvikna blick och härdande självrannsakan. Jag är förbannad på mig själv för att jag inte drog i nödbromsen. Att jag gick bredvid så länge, anande, såg och VISSTE att min människa på jorden var på väg rakt in i en krasch.

Min läxa är att ta min intuition på allvar.

När allt brast, brast även jag. Mitt i det fann jag min styrka, livskraft och mitt jävlar anamma som står med högskaftade stövlar i ren kärlek och aldrig ger sig. Jag är fortfarande förbannad på att jag gick med ut på yttersta grenen och att det här skulle behöva hända för att vi skulle vakna, båda två. Ur det har en existentiell frågeställning fått ta plats:

Vad håller vi på med och till vilken nytta då?!

Vad den här fasen i livet går ut på, för mig, är jag helt och fullt medveten om. Vad det innebär och har för syfte för maken är hans uppgift att ta reda på. Vi har varit nära döden båda två, var och en på sitt sätt, men jag var aldrig i det livshotande tillstånd som han befann sig i. Med det följer tankar om livet som måste få landa på sitt sätt. Det är okej.

Det är okej att dö en smula innan du kan leva fullt ut

Min vilja och förmåga att hjälpa människor med sitt självledarskap och göra skillnad för sig själva och andra har stärkts ytterligare med erfarenheten av det som jag gått igenom och fortsatt går igenom i detta nu. Den ännu djupare insikten om hur viktigt det är att prata om och gå till handling med det som egentligen spelar roll, när allt kommer till kritan, har kommit i fokus.

Spela inte bort ditt liv på vare sig människor, uppdrag eller bekvämligheter som egentligen bara tar din energi utan att det gör nytta

Välj dina relationer, uppgifter och sysselsättningar med omsorg och förankring i det som är din existentiella drivkraft, värdegrund och dina livsmål.


Vad är framgång för dig? På riktigt?

Blir nästan lite andfådd av min egen fråga. Mest för att jag just nu är så jävla glad för att maken har livet i behåll och att vi har både förmåga och kraft att göra nytt. Livet rusar på. Människor urholkas. Liv urvattnas. Vissa är tömda på kraft medan andra fylls så till den grad att det flödar över och ger energi till så många fler.

Hur vill du leva ditt liv?

Ett tips, ett råd, en tanke ur själ och hjärta:

Gör en krispärm.

Med den pärmen ska vem som helst kunna “ta över” ditt liv.

Lösenord. Kontaktpersoner. Instruktioner.

Tänk efter och strukturera upp denna pärm så att vem som helst kan ta över, fixa till eller till och med avsluta ditt verksamma liv.

Tänk: Vad händer om jag inte längre kan sköta min verksamhet, mitt liv, mina hemsidor och social media?